Ailurofil

I fredags fick familjen en ny liten medlem igen. "Tar det aldrig slut" tänker du säkert nu. Svaret är tveklöst nej! Under hela min uppväxttid hade jag djur, två-tre olika sorter samtidigt, sju olika sammanlagt under åren. Jag mår bra av att ha djur omkring mig, mest tycker jag om själva pysslandet med djuren. Ju fler djur desto mer pyssel. Ju mer pyssel desto bättre mår jag.

Till saken. Tova Elsa heter vårt nytillskott. Hon är en liten vädurskanin, ännu inte vuxen. Anledningen till att hon fått flytta hem till oss är egentligen knäpp. Det verkar som att Tova Elsa har angorapäls och en angorapäls växer hela tiden och måste klippas. I djuraffären (där jag praktiserar) såg vi för ett par veckor sedan att pälsen hade tovat sig enormt mycket. Tovorna gick inte att reda ut så vi fick klippa av hela pälsen. En kanin med det utseende går inte att sälja. Till saken hör också att Tova Elsa är en mycket trevlig kanin; nyfiken, orädd och social. En egenskap jag inte sett sedan den vita lantkanin jag hade som ung tonåring - en Kalle kanin som var som en hund.



Men hur går det då med katterna, undrar du säkert också. Det går bra. De är alla tre mycket nyfikna och har varit framme och luktat. Tova Elsa är lite för stor för att vara ett byte och hon kommer ju också att bli större. De måste vänja sig vid varann i ett tidigt skede, ett bra sätt att få dem att bli kompisar. Både Alice och Sigge har petat till Tova Elsa med tassen några gånger, Sigge är oförsiktig och har fått en tillrättavisning. Alice är mer försiktig men mer nyfiken än den loje Sigge. Bildbevis här nedan.




Så nu kan jag kanske kalla mig för "liporidefilen" också! Liporidaephilia är grekiska för ett mycket stort intresse/mani/kärlek för tamkaniner. (Ailurophilia är alltså samma betydelse fast för katter).



Läs även andra bloggares åsikter om kaniner