Kattägare!
Den här lille parveln kom till oss den 17 augusti. Han var då cirka 11 veckor gammal. Han hade då bott på ett katthem tillsammans med 10 kullkompisar/-syskon i en månad efter att ha akuthämtats från sin ägare som vanskötte sina katter.
Tyvärr är han mycket folkskygg och har tillbringat sin snart första vecka hos oss under en säng i ett sovrum, men han har allt han behöver i rummet och kan när som helst göra en kort upptäcktsfärd i det stora rummet utanför.
Sally beter sig inte som vi vill mot honom - hon fräste i början och har fortfarande inte vågat gå fram till honom. Den senaste tiden tittar hon bara på honom för att sedan gå därifrån, helt ointresserad. Vi tycker så synd om honom för det han behöver just nu i den skrämmande nya världen är en annan katt att ty sig till.
Vi går varsamt fram och låter honom våga i sin egen takt. Vi har förstått att han är rädd för händer och av den "enkla" anledningen att han hittills i sitt liv bara fått obehag av att få en människohand på sig: han har lokalbehandlats för öronskabb, antibiotikabehandlats för en skada på en framtå, vaccinerats två gånger samt fångats in ett otal gånger och då med en omild hand som hållit honom hårt.
De gånger vi lyckas närma oss honom och långsamt, långsamt får fram en hand på honom så blir han den mest kelsjuke katt jag träffat - han tycker att det är underbart att bli klappad och kliad. Men en stund senare, när den fysiska kontakten brutits, så ser han skrämd ut och fräser. Så långsamt ska vi vänja honom vid att händer med medföljande människor är något positivt och behagligt.
Vad han heter? Ja, vi har inte bestämt det än. Namn vi haft på förslag är Nelson, Sigge, Nisse, Putte och Leon, men att få alla i familjen att komma överens...
Tyvärr är han mycket folkskygg och har tillbringat sin snart första vecka hos oss under en säng i ett sovrum, men han har allt han behöver i rummet och kan när som helst göra en kort upptäcktsfärd i det stora rummet utanför.
Sally beter sig inte som vi vill mot honom - hon fräste i början och har fortfarande inte vågat gå fram till honom. Den senaste tiden tittar hon bara på honom för att sedan gå därifrån, helt ointresserad. Vi tycker så synd om honom för det han behöver just nu i den skrämmande nya världen är en annan katt att ty sig till.
Vi går varsamt fram och låter honom våga i sin egen takt. Vi har förstått att han är rädd för händer och av den "enkla" anledningen att han hittills i sitt liv bara fått obehag av att få en människohand på sig: han har lokalbehandlats för öronskabb, antibiotikabehandlats för en skada på en framtå, vaccinerats två gånger samt fångats in ett otal gånger och då med en omild hand som hållit honom hårt.
De gånger vi lyckas närma oss honom och långsamt, långsamt får fram en hand på honom så blir han den mest kelsjuke katt jag träffat - han tycker att det är underbart att bli klappad och kliad. Men en stund senare, när den fysiska kontakten brutits, så ser han skrämd ut och fräser. Så långsamt ska vi vänja honom vid att händer med medföljande människor är något positivt och behagligt.
Vad han heter? Ja, vi har inte bestämt det än. Namn vi haft på förslag är Nelson, Sigge, Nisse, Putte och Leon, men att få alla i familjen att komma överens...
Den här bilden hade katthemmet på sin hemsida. Du ser att han ser skrämd ut!
Kattägare?
Det ska f-n vara kattägare! Nu har kattan varit försvunnen en tredje gång men är lyckligt hemma igen. Torsdag kväll kom hon inte hem som hon brukar. Hela fredagen gick och vi hade på känn att hon blivit instängd - igen. På lördag morgon gick de tre sönerna raka vägen till garagelängan i grannfastigheten och ropade efter henne. Och hon svarade med en gång! Instängd bakom garageport 4. Ägaren till 4:an var naturligtvis inte hemma men 3:ans kom och öppnade sin port och så kunde hon springa ut! Mannen ifråga talade om att hon brukar vara inne i hans garage och han kollar alltid att hon gått ut innan han stänger. Men det finns en liten glugg mellan 3:ans och 4:ans garage och där hade hon naturligtvis krupit in.
Hon var väldigt stressad och väldigt hungrig men inte så törstig (?). Pälsen luktade fuktig betong.
Första gången hon försvann var i slutet av mars när det var kallt ute. Hon var då 8 månader liten och det var hemskt påfrestande för hela familjen att vår lilla älskling var försvunnen. Efter knappt två dygn satt hon utanför ytterdörren, opåverkad. Men fy vad hon luktade - precis som när du kommer in i din sommarstuga eller husvagn som stått obesökt över vintern. Hon luktade alltså fuktig, lätt möglig textil. Hon var alltså instängd då också, var lär vi aldrig få veta.
Andra gången handlade det bara om några timmar. Strax innan midnatt satt hon utanför altandörren och såg helt stirrig ut. Väl inne gick hon från dörr till dörr och tittade ut och var orolig. Kanske hon blivit rädd för något/någon?!
Hon var väldigt stressad och väldigt hungrig men inte så törstig (?). Pälsen luktade fuktig betong.
Första gången hon försvann var i slutet av mars när det var kallt ute. Hon var då 8 månader liten och det var hemskt påfrestande för hela familjen att vår lilla älskling var försvunnen. Efter knappt två dygn satt hon utanför ytterdörren, opåverkad. Men fy vad hon luktade - precis som när du kommer in i din sommarstuga eller husvagn som stått obesökt över vintern. Hon luktade alltså fuktig, lätt möglig textil. Hon var alltså instängd då också, var lär vi aldrig få veta.
Andra gången handlade det bara om några timmar. Strax innan midnatt satt hon utanför altandörren och såg helt stirrig ut. Väl inne gick hon från dörr till dörr och tittade ut och var orolig. Kanske hon blivit rädd för något/någon?!
